Helgen med Stort D...

Jag begrundar statistiken ifrån den gångna helgen och blir bara mer och mer förbryllad. Siffrorna går inte ihop:

-Fester besökta: 0

-Mängd alkohol konsumerat: 0

-Sena nätter(läs "morgnar"): 0

-Brudar kyssta: 0

Slutbetyg: 10/10 Kromosomer!

Något är fel... Eller kan det vara så - som jag länge fruktat - att man kan ha kul utan kompromissa med hälsan? Att lycka, endorfiner och seratonin kan fås gratis?

- Ja mina barn, detta är så fallet, det finns något på våran jord som slår heroin, gruppsex och McDonalds tillsammans. Jag fann det i Fredags, Jag smakade, blev kär och vältrade mig i det likt en #### i pengar.

Barn, svaret heter Funky Disco och äger rum då och då på KFUM, mina damer och herrar tillåt mig stolt presentera en lokal om ca 100 pers. där du och dina vänner är de enda med ett jämt antal kromosomer.

Downs syndrom, latin Morbus Down, är ett syndrom som beror på en kromosomrubbning. En person med Downs syndrom har tre exemplar avkromosom nr 21 istället för det normala två, så kallad Trisomi-21 (alternativt delar av den extra kromosomen). Det leder till en utvecklingsstörning som kan variera från mycket lindrig till grav.

- Wikipedia.

Jag skulle mer än gärna berätta för er alla vad som hände denna fantastiska kväll men mycket har fallit i glömska på grund av skrattorsakad luftbrist. Men som tur är var jag smart nog att spela in diverse ljud och bild på min mobil i rent dokumentärt syfte och jag har lyckats frammana svaga minnesbilder och situationer ifrån dem, så jag skall nu försöka kombinera mina flyktiga minnen med vad som finns på mobilen för att försöka göra en något sammanhängande redovisning för den nya party-grejen: kromosomer.

Ljudinspelning: "Vi sitter nu på KFUM:s café, samlar tankarna och äter; det dröjer ännu innan åbäket drar igång. Funky Disco säger de; årligen samlas alla dessa... "Downsers" för att till abstrakt musik och avant-garde-dans färdas till dimensioner och medvetandetillstånd långt bortom något förstånd... alls, överhuvudtaget...

Ljudinspelning#2: "Fler och fler Downsare trillar - bokstavligen - in genom dörren. Allt trippat abstrakt prat som sluddras ut börjar tära på hjärnan, den börjar så långsamt koka och tanken; den fasansfulla tanken gör sig påmind: "Tänk om det smittar". Nej - jag måste hålla mig kall, fokusera. Åh herregud! Vad är det där!!! En mörkhyad Molekylmänniska står vid bordet intill, han pratar om "Boogie Woogie", sluddrar, utstöter ett hastigt "Scoobie-do-DU!" och pekar på Alexej..."

All ansenlig nivå för relevans har tagit livet av sig i bävan för denna mans intellekt. Jag kan inte göra annat än att springa. Tvärt flyger jag upp, förbi Molekylmänniskan och in på toaletten, jag vet inte hur länge jag skrattade men inte långt efter mig kommer Alexander som gråter, kippar efter andan och gör tappra försök till kommunikation när han inte viker sig dubbel av skratt.

Detta blev ju inte bättre av att Stephen Hawkings tvillingbror rullar in genom dörren...

Ungefär en halvtimme senare har vi på något sätt börjat kontrollera oss nog för att kunna mingla runt bland de andra - vi insåg dock varför alldeles för sent. De enda nyktra där förutom oss och några assistenter är arrangörerna, de märkte nog att vi var annorlunda från resten så de kommer fram och frågar vad vi gör där. Jag svarar att jag gör ett skolarbete om mentala handikapp. Jag lägger fram detta med korrekta essä-frågor, nyckelord och en och annan TOK-riktig analys-grund o.s.v. Tacka gud för IB - inte nog med att vi fick vara kvar, vi fick fota, filma fritt OCH närvara under konserten...!

Ljudinpelning#3: Konversation mellan mig och Melekylmannen.

L- "Vad sade du?"

M- "Tio minuter!"

L- "Börjar det om tio minuter?"

M- "Nej, jag ska flyga med flygandemattan med Kalle, Tio minuter."

L- "Oj, vart ska du flyga då?"

M- "Till... Till Haparanda och vända, flyga lite med flygande mattan..."

L- "Shit, är inte det läskigt då?"

M- "Det kan man säga, men man kan åka skidor också..."

Detta ledde till ytterliggande några minuter magknip på toa. Resten av kvällen har fallit in i en permanent och ovillkorlig glömska, kanske för mitt eget bästa... Jag har hittat bilder på mobilen, de får mig att tacka min lyckliga stjärna för att jag bara tappade några minnen och inte mer i skrattattackerna. De föreställer en kiss-sminkad Downsare i läderjacka som står på en scen, sjunger och - om jag inte visste bättre - dry-humpar en gitarrist. Som sagt minns jag inte mycket men jag kan säkert säga att detta ledde till minst en kvart på toa.

Vad vi alla kunde dra som slutsats på vägen hem var att Downs inte är ett handikapp, det är ett privilegium (eller ett minne för livet, enligt Fidde). Denna kromosom, #21 är nyckeln till total, obändbar och ljuvlig lycka, om ni hade varit där hade ni förstått. Det fanns inget tvivel i de underbetts-leenden vi såg, bara lycka. Detta har suttit kvar i mig hela helgen, jag har skrattat åt de allra löjligaste saker, undra om det är så att det smittar...

Oj, vad långt inlägget blev, aja, sov gott folk!

PS: Juste jag blev uppbjuden på dans av en av de kvinnliga Downsarna, mitt i dansen lutar hon sig framåt - Riktigt nära mitt ansikte - och säger "Jag gillar killar..."