Allt är mycket luddigt men en känsla kvarstår, den fyller ut hela mig just nu och jag känner mig lugn och sval i dess lätta dräkt. I drömmen så såg jag hela jorden och de ankommande generationerna som kommer bo på den, det hela betedde sig som en soluppgång. I nattens mörker såg jag dagens generation och fylldes med känslor av förfall; jag satt med min vän på en bro och vi samtalade dystert - men så skiner solen upp bakom horisonten. Ett varmt kramande ljus spred sig över oss och jag visste då att framtiden är ljus. Att ett uppbrott kommer, dagen äter upp natten och kvar blir något som jag bara kan beskriva som 60-talet. Min vän var helt plötsligt klädd i mjuka naturfärger kombinerat med en skjorta mer lik ett cirkustält och jag kände mig levande - ett momentum fyllde mig och jag kände starkt att livet motiverade mig till att leva. Fast, såklart så vaknar man ju alltid.
Det hela inspirerade mig till en liten dikt. Den är inte så genomtänkt och genomarbetad och ska absolut inte tas seriöst.
Jag är den nya generationen.
vi som har tappat det.
I total avsaknad av en meningsfull
syn på livet
är vi uppsköljda och bortglömda
på stranden.
Utstötta och avvisade av havet.
Vi är smuts som rör oss i våra förfäders
majestätiska salar.
likt skit på en toalettvägg
drar vi fram våra abstrakta visioner.
Ty vi har hopp. Sköndat och slaktat.
Dissekerat och isärplockat, därefter:
hopsatt med tejp
efter vår design.
Kvar blir ett monster
utan hjärta som
våldsamt mäktigt rör sig framåt.
Vänskap föds inte i leenden numera
aldrig mera.
Att dela ekonomi;
att låta dina tillgångar
utgifter och uttag
långsamt glida ihop och
bli ett med mitt är så vi älskar:
Du är ditt bankkonto och
jag äger dig.
Du är mitt bankkonto och
Du äger mig.
Du är ditt bankkonto och
Du äger mig.
Du är ditt bankkonto och
Du äger dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar