Bilen dök rullande fram som kommen ur dimman av en annan värld. Synen av den var så främmande för stunden att den tedde sig som en optisk illusion
som bränner näthinnorna i fasa av vad man ser när man tittat på den för länge. Den stannade till och de vevade ner rutorna. En stank av vanmakt
från deras megalomaniska munnar vällde ut från bilen och lade sig runt stämmningen som en tjock, tjock rök. Order kastades ut ur bilen som
resväskor till två springpojkar, vi lydde. Namn, ålder och vad fan håller ni på med? När vi sagt att vi bara firade min födelsedag ville de se
ID, det fanns inget att göra än att lämna fram kortet. Grattis på födelsedagen - Och gör inte om det nu!
tisdag 25 maj 2010
måndag 3 maj 2010
torsdag 22 april 2010
Äldre Generationer.
Gott folk, jag är fortfarande på snusen då jag dränkt Stockholms hockey-förlust i G&T men jag har något att förtälja. Jag har alltid funnit intresse hos de olika generationerna som cirkulerar runt i vårt samhälle; deras relation till varandra och deras skillnader etc. Men aldrig förr har jag träffat en så inspirerade man av den äldre generationen som denne Tommy jag mött ikväll: Ett gott exempel på hur liv bör föras och i övrigt en fantastisk människa. Detta fick mig att tänka på en text jag tidigare klämt ut (en solklar 7:a på Bristol-skalan) som jag nu tänker delge er trots dess gurgelbara konsistens. Håll till godo.
En generationskollison, två motpoler tvingas samman och ett slagfält öppnas.
Damen över sextio och pojken knappt tjugo. Trots att de bara passerade varandra lämnade de varsitt avtryck - djupt hos den andre. Första intrycket, första tanken; pojken skrockar och fimpar: “Dammigare än på vinden”. Damen biter ihop, tittar rakt fram och ökar hastigheten: “Inget annat än ohyfs och upptåg”. Men sedan en omedelbar ångest, som om en invand reflex: “Nej men den personen är också älskad och har även den säkert gjort goda gärningar”; “Fördomar är jag för bra för”.
De går åt skilda riktningar, i tron om att de båda bidragit till den accepterade mångfalden i deras dagens samhälle. Men båda lämnar platsen stolta över att inte ha sjunkigt till den andres nivå och slagfältet står kvar.
En generationskollison, två motpoler tvingas samman och ett slagfält öppnas.
Damen över sextio och pojken knappt tjugo. Trots att de bara passerade varandra lämnade de varsitt avtryck - djupt hos den andre. Första intrycket, första tanken; pojken skrockar och fimpar: “Dammigare än på vinden”. Damen biter ihop, tittar rakt fram och ökar hastigheten: “Inget annat än ohyfs och upptåg”. Men sedan en omedelbar ångest, som om en invand reflex: “Nej men den personen är också älskad och har även den säkert gjort goda gärningar”; “Fördomar är jag för bra för”.
De går åt skilda riktningar, i tron om att de båda bidragit till den accepterade mångfalden i deras dagens samhälle. Men båda lämnar platsen stolta över att inte ha sjunkigt till den andres nivå och slagfältet står kvar.
onsdag 21 april 2010
Jag minns det. Jag hade gått till bokaffären för att kolla efter en ny H.P. Lovecraft-bok att sätta tänderna i. När jag kom till skräckhyllan stod hon redan där, hon stod med huvudet böjt över en uppslagen bok som hon höll
som en graal i sina händer. hyllan var mycket kort, det var en stor affärskedja så de lade lite krut på sina skräck-läsare. Jag ställde ner min väska intill henne och vände min blick mot bokryggarna. Hon tittade inte ens upp.
En titel fångade min uppmärksamhet, Sökandet Efter Det Drömda Kadath, så jag plockade upp boken och läste på baksidan. När jag nästan hade läst klart såg jag i ögonvrån att hon började röra på sig. Hon slog ihop sin bok och ställde tillbaka den i hyllan. Jag såg att det var en samling av Poes noveller. Därefter sträckte hon sig efter en Lovecraft-samling jag redan läst. Medans hon försjönk i dess baksida tittade jag på henne. Vacker var hon med mörkbrunt självlockigt hår som det syntes tydligt att hon hade försökt kamma ut. Hon hade långa vackra ögonfransar som gav en mörk ram till hennes kastanjebruna ögon. Jag vände mig mot henne, "Vem tycker du bäst om, Lovecraft eller Poe?" frågade jag och ångrade mig genast. Av alla lama frågor: Varför Den?!
Hon dröjde en sekund för att hastigt avsluta meningen hon läste innan hon sedan långsamt tittade upp, "Hursa?". Jag upprepade min fråga, med lite eftertanke insåg jag att det trots allt var det skarpaste draget jag hade. Hon log och skrattade "Det är som att välja mellan mamma och pappa, det går helt enkelt inte för mig" sade hon. Jag log tillbaka och sade "Själv har jag aldrig riktigt förstått mig på Poe: Visst var han säkert orginell på sin tid men trots detta finner jag hans berättelser alldeles för linjära". Då slog hon armarna i kors och gav mig en ifrågasättande blick "Då har du helt enkelt läst fel noveller. Vilka har du läst?". Hennes leende fick något utmanande i sig och jag började känna mig smått nervös: "Oj, det minns jag knappt. Det var så länge sedan. Den om guldbaggen och den om gorillan typ". Hon tittade ner och skrattade litet åt mitt uppenbareligt outbildade svar. Nu var jag riktigt nervös.
Hon skrattade lite till och sade: "Ja, helt fel noveller". Därefter sträckte hon sig efter en titel i hyllan, det var en äldre samling med
Poe-noveller, en tjock och tung bok. "Den här" sade hon "Är riktigt bra, den ska du läsa". Hon log igen och hennes ögon brännde med sin lekfulla
charm. Hön sträckte över boken till mig, jag tog den och granskade den. "Jag har redan på tok för mycket att läsa redan" sade jag skeptiskt och tittade upp.
"Nej, nu ska du förstå dig på Poe, inget riktigt Lovecraft-fan kan inte förstå sig på Poe" sade hon då med en barnslig matter-of-fact ton "Du måste läsa den
vad ska jag göra för att övertyga dig?".
Jag vet inte om en atombomb precis utplåde mitt huvud eller om ödet tog saken i egna händer; men utan att tänka ett ord hör jag mig själv säga: "Om du skulle skriva ditt nummer i den så köper jag den direkt" med samma dryga ton. Hon tittade på mig en kort sekund med en intensiv lekfull blick av barnslig envishet, därefter tog hon boken ur mina händer och gick bestämt bört till pennhyllan på hörnet. Hon tog ut en penna, röd tusch, och skrev hastigt något i bokens pärm. Sedan gick hon stolt fram till mig och räckte över boken - "lova nu vad du håller" sade hon leendes och gick därifrån.
Jag har aldrig intensivstuderat en bok så hårt på så kort tid. En hel natt. Jag råplöjde igenom siderna, strök under och analyserade - letandes efter bra diskussionsunderlag. när jag sedan vaknade dagen efter någon gång runt lunchtid slog den självklara frågan mig: "När borde jag ringa"? En röst av Vett och Etikett sade mig: att vänta ett par dagar är vist. Dock kännde jag en stolthet inom mig för att jag Lyckats komma igenom boken som fick mig att ringa samma dag.
En dejt bokades och den var helt underbar. Förvisso blev hon inte min förens två månader efter, men när jag ser tillbaka på det hela så är det ju visst
inget som kan slå den lycka jag känner nu - men de två månaderna har alltid en speciell plats i mitt hjärta som de lyckligaste i min ungdom.
som en graal i sina händer. hyllan var mycket kort, det var en stor affärskedja så de lade lite krut på sina skräck-läsare. Jag ställde ner min väska intill henne och vände min blick mot bokryggarna. Hon tittade inte ens upp.
En titel fångade min uppmärksamhet, Sökandet Efter Det Drömda Kadath, så jag plockade upp boken och läste på baksidan. När jag nästan hade läst klart såg jag i ögonvrån att hon började röra på sig. Hon slog ihop sin bok och ställde tillbaka den i hyllan. Jag såg att det var en samling av Poes noveller. Därefter sträckte hon sig efter en Lovecraft-samling jag redan läst. Medans hon försjönk i dess baksida tittade jag på henne. Vacker var hon med mörkbrunt självlockigt hår som det syntes tydligt att hon hade försökt kamma ut. Hon hade långa vackra ögonfransar som gav en mörk ram till hennes kastanjebruna ögon. Jag vände mig mot henne, "Vem tycker du bäst om, Lovecraft eller Poe?" frågade jag och ångrade mig genast. Av alla lama frågor: Varför Den?!
Hon dröjde en sekund för att hastigt avsluta meningen hon läste innan hon sedan långsamt tittade upp, "Hursa?". Jag upprepade min fråga, med lite eftertanke insåg jag att det trots allt var det skarpaste draget jag hade. Hon log och skrattade "Det är som att välja mellan mamma och pappa, det går helt enkelt inte för mig" sade hon. Jag log tillbaka och sade "Själv har jag aldrig riktigt förstått mig på Poe: Visst var han säkert orginell på sin tid men trots detta finner jag hans berättelser alldeles för linjära". Då slog hon armarna i kors och gav mig en ifrågasättande blick "Då har du helt enkelt läst fel noveller. Vilka har du läst?". Hennes leende fick något utmanande i sig och jag började känna mig smått nervös: "Oj, det minns jag knappt. Det var så länge sedan. Den om guldbaggen och den om gorillan typ". Hon tittade ner och skrattade litet åt mitt uppenbareligt outbildade svar. Nu var jag riktigt nervös.
Hon skrattade lite till och sade: "Ja, helt fel noveller". Därefter sträckte hon sig efter en titel i hyllan, det var en äldre samling med
Poe-noveller, en tjock och tung bok. "Den här" sade hon "Är riktigt bra, den ska du läsa". Hon log igen och hennes ögon brännde med sin lekfulla
charm. Hön sträckte över boken till mig, jag tog den och granskade den. "Jag har redan på tok för mycket att läsa redan" sade jag skeptiskt och tittade upp.
"Nej, nu ska du förstå dig på Poe, inget riktigt Lovecraft-fan kan inte förstå sig på Poe" sade hon då med en barnslig matter-of-fact ton "Du måste läsa den
vad ska jag göra för att övertyga dig?".
Jag vet inte om en atombomb precis utplåde mitt huvud eller om ödet tog saken i egna händer; men utan att tänka ett ord hör jag mig själv säga: "Om du skulle skriva ditt nummer i den så köper jag den direkt" med samma dryga ton. Hon tittade på mig en kort sekund med en intensiv lekfull blick av barnslig envishet, därefter tog hon boken ur mina händer och gick bestämt bört till pennhyllan på hörnet. Hon tog ut en penna, röd tusch, och skrev hastigt något i bokens pärm. Sedan gick hon stolt fram till mig och räckte över boken - "lova nu vad du håller" sade hon leendes och gick därifrån.
Jag har aldrig intensivstuderat en bok så hårt på så kort tid. En hel natt. Jag råplöjde igenom siderna, strök under och analyserade - letandes efter bra diskussionsunderlag. när jag sedan vaknade dagen efter någon gång runt lunchtid slog den självklara frågan mig: "När borde jag ringa"? En röst av Vett och Etikett sade mig: att vänta ett par dagar är vist. Dock kännde jag en stolthet inom mig för att jag Lyckats komma igenom boken som fick mig att ringa samma dag.
En dejt bokades och den var helt underbar. Förvisso blev hon inte min förens två månader efter, men när jag ser tillbaka på det hela så är det ju visst
inget som kan slå den lycka jag känner nu - men de två månaderna har alltid en speciell plats i mitt hjärta som de lyckligaste i min ungdom.
onsdag 31 mars 2010
Schack.
1,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000
eller 10^120 är antalet möjliga schackdrag - med originalregler.
Det skulle ta en dator 10^114 sekunder att räkna ut alla.
Detta låter ju onekligen som en massa tid och drag(och huvudvärk)- men inser du hur mycket tid och drag det egentligen är? Jämför tidigare fakta med dessa så kanske du förstår bättre.
Det har bara gått 10^26 nanosekunder sedan Big Bang och man antar att det bara finns 10^76 atomer i hela universum. Om man då tänker på att bara våran galax innehåller billiontals solar och stjärnsystem så förstår du kanske lite mer om mycket mer.
eller 10^120 är antalet möjliga schackdrag - med originalregler.
Det skulle ta en dator 10^114 sekunder att räkna ut alla.
Detta låter ju onekligen som en massa tid och drag(och huvudvärk)- men inser du hur mycket tid och drag det egentligen är? Jämför tidigare fakta med dessa så kanske du förstår bättre.
Det har bara gått 10^26 nanosekunder sedan Big Bang och man antar att det bara finns 10^76 atomer i hela universum. Om man då tänker på att bara våran galax innehåller billiontals solar och stjärnsystem så förstår du kanske lite mer om mycket mer.
Slaveri.
Gott folk, nu är det ju så att jag absolut inte har något emot att slaveriet avskaffas och motarbetas, som de flesta tycker jag ju att det är jätte bra eftersom slaveri är mindre bra. Men en teori dök upp i mitt huvud efter att jag pluggar mig igenom 100 sidor ekonomi. Så som alla underliga teorier måste de ju börja någonstans, denna med avskaffandet av slaveriet(Jo tack, jag vet att det fortfarande finns kvar här och var men nu får du ta och tänka lite mer ur en makroekonomisk synvinkel).
Det är ju så att i och med att slaveriet avskaffades sjönk priset på ett mänskligt liv ner till noll. Därav är ditt liv inte värt någonting och därmed är att riskera ditt liv det roligaste du någonsin kan ha helt gratis.
Det är ju så att i och med att slaveriet avskaffades sjönk priset på ett mänskligt liv ner till noll. Därav är ditt liv inte värt någonting och därmed är att riskera ditt liv det roligaste du någonsin kan ha helt gratis.
Kom att tänka på en sak. Jag har den senaste tiden intresserat mig mer och mer för så kallat artificiellt liv vilket är studier och konstformer som undersöker system relaterade till liv, dess process och banor. I denna vetenskaps läror finns en hel del datorprogram som simulerar artificiellt liv, oftast går det ut på att små tingestar skall föreställa någon form av kreatur som sedan skall söka föda, bygga upp en civilisation och sedan föröka sig. Detta är otroligt häftigt, framför allt när det börjar dyka upp mönster och oväntade nya beteenden.
Men mer om det hela kan du läsa här: Wiki
Men som jag sade har jag tänkt lite på det hela och kommit fram till något som stör mig. Riktigt jävla hårt. Låt mitt argument börja vid det mänskliga medvetandet. Skulle du påstå att vårat medvetande är ultimat? Att det på något sätt besitter något fullkomligt, att det existerar utan limitationer? Det gör i alla fall inte jag, med mitt dåliga minne som bevis.
Men som jag sade har jag tänkt lite på det hela och kommit fram till något som stör mig. Riktigt jävla hårt. Låt mitt argument börja vid det mänskliga medvetandet. Skulle du påstå att vårat medvetande är ultimat? Att det på något sätt besitter något fullkomligt, att det existerar utan limitationer? Det gör i alla fall inte jag, med mitt dåliga minne som bevis.
Sedan måste jag ställa frågan om du tror att jaget -medvetandet- är en orsak eller konsekvens av vårat sofistikerade tankeinstrument? Låt anta att det är en konsekvens, att Jaget har uppstått ur en röra av impulser, reflexer och nyckelretningar. Då följer min tanke mig vidare till dessa små datorprogram som simulerar liv. Varje litet artificiellt "djur" har en hel del programkod för att den ska bete sig som den gör, inte helt olikt våran hjärnas inbyggda mönster med hunger och sömn och biologiska klockor etc. Tänk om dessa små djur nu faktiskt har någon form av datoriserat medvetande? Visst, antagligen inte lika sofistikerat som vårat men de har ju faktiskt en form av medvetande, bara lite datoriserat.
Denna tanke stör mig något enormt, vad upplever de små djuren? Hur upplever de saker och ting, inser de på något sätt att de inte egentligen lever? vad är liv? Behöver liv en biologisk kropp, kan man ha liv men bara ett medvetande? Vad fan, min dator som jag skriver på just nu har ett fucking medvetande...!
Och dumma grubblande jag har ju dragit det hela längre, och tagit bort det datoriserade ur bilden - dumma jag. Tänk om rent mekaniska system också har någon form av medvetande, tänk er typ tvättmaskinen du har där hemma, dess system är inte helt olikt liv.
Och ännu värre tänk er att rent övergripande system som typ vårt klimat också har någon form av upplevelse av jag?!
Jo ni, jag ska aldrig mer tänka igen, leder aldrig till något bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)